Hej, jag heter Ivana

Detta är ett viktigt inlägg. Inte för er utan för mig. På något sätt måste jag få ner det jag har i huvudet och göra det förståeligt för mig själv.

Bakgrunden i snabbversion. När jag var nio år gammal, dvs. nittonhundranittiotvå, tvingades jag tillsammans med min familj fly till Sverige. Vi flydde för att det var krig i Bosnien och alla som inte var av rätt nation beroende på vilket land man befann sig i försökte man döda, våldta eller få att fly. Papporna, sönerna, bröderna, makarna, pojkvännerna, vännerna skickades blint ut i krig för att kriga om stycke mark, om ett ord på ett papper, i nationalismens namn. Min pappa ville inte kriga, min mamma, min bror och jag ville ha kvar honom i både kropp och själ. Vi flydde. Lämnade allt. Begav oss mot ovissheten.

Nu bor jag här. Jag har bott i Sverige mer än halva mitt liv, pratar svenska som vilken svensk som helst, jag har grov norrländsk dialekt, jag snusar och är gift med en svensk man. I mitt pass står det att jag är svensk. Är jag svensk? Absolut inte. Är jag invandrare, bosnier, jugge, svartskalle, nysvensk? Absolut inte.

Jag bör kallas Ivana, kanske Ivve, för det är vad mitt namn är. Allt annat är oviktigt. Allt det andra handlar om geografiska platser som styrs av osynliga och för mig obetydliga gränser. Jag har haft en period i livet då jag avskydde Sverige, kände mig förrådd av livet och stoltserade med att vara en bosnier. Sedan kom sorgen och jag kände mig förrådd av livet ännu en gång men denna gång tog jag avstånd ifrån min härkomst och insisterade på att bli kallad svensk. All denna ilska, sorg, funderingar har mynnat ut i en enda sak. Den tryggaste formen av rotlöshet.

Jag har inget land, ingen härkomst. Inte för att jag inte hör hemma någonstans utan för att jag hör hemma överallt. Hem är där jag trivs, där jag är trygg och där jag har mina fina människor. Det kan vara här, i Bosnien, på Grönland eller Ghana. Utanför känner mig när jag inte har mina människor nära mig och det oberoende på vilket land jag befinner mig i.

Att komma till Sverige har inte gjort att jag har förlorat något snarare tvärtom. Istället för att ha bott på ett enda ställe hela mitt liv har mitt liv utökats med människor och upplevelser som jag aldrig annars hade fått. Det har ändå inte hindrat mig ifrån att ha kvar vad än det var jag älskade med Bosnien. Det enda som man kan säga att jag har förlorat är det geografiska, de osynliga, obetydliga gränserna. Jag kan inte ens kalla det för förlust.

Nationer och nationalism har sedan urminnes tider varit mer av ondo än något annat. För mig är dess existens fullständigt onödig. Kärlek till människor och livet är däremot livsviktigt. Jag vägrar bli kallad invandrare eller svensk, inte heller är jag integrerad eller inte integrerad. Jag är inte en tjej eller kille, vad jag jobbar med är fullständigt oviktigt. kalla mig Ivana, för det är ju det jag heter.

Hej, jag heter Ivana och är medborgare av planeten Jorden. Jag älskar fotboll, tatueringar, människor och kärlek. Själv då?